Sonen var inte hemma så vi passade på att åka iväg en sväng. Maken hade bokat rum på ett hotell och jag kan säga ärligt att jag har aldrig bott på hotell förut så detta kändes lyxigt för mig. Jag vet, låter konstigt.

Eftersom vi var i Stockholm i relativ bra tid (16.30 ungefär) så valde vi att gå ut en sväng och kika runt. Riktigt mysigt! Jag var en riktig turist i Stockholm kan jag lova. Oj oj oj vad jag fotade och filmade därnere. (Dessa foton kommer inte att läggas ut på instagram)

Vi gick så mycket under dessa dagar så både jag och maken fick ont i våra knän (jag stöp i en trapp också). 

Vad gjorde vi under resan då? (Mera foton kommer att komma ut här I bloggen. Tog som sagt måååånga foton! Helt galet hur galen jag gick med kameran)

• Vi åt på en restaurang/bar som var i tema Pirat.

+ Mysigt

+ inredningen var super fina (bilder sen)

+ super trevlig personal där

+ älskar hur dom serverade maten

- Svinkallt därnere

- Trapporna är en risk för att bryta bena. Hemska trappor

- Svindyrt 

- fanns inte många stolar med ryggstöd. Man fick sitta på bänkar antingen med iskall vägg som ryggstöd eller ingenting alls

- trångt

• Vi besökte olika affärer bland annat;

~ Tasty America 

+ barndomsminnen låstes upp i hjärnan

- dyrt som tusan

> blev ingenting köpt där

~ Normal

+ Fyllde på med nödvändigheter

+ Större utbud i Stockholm än där jag bor

- olika priser från butik till butik

- dom hade inte mina viktiga produkter jag behövde

- det lilla jag handla (bild senare) gick på 1000kr

~ H&M

+ Dom är mer renlig än där jag bor (kunderna bland produkter alltså)

+ Mera utbud på skönhet

- Inge plus size kläder 

- otroligt trångt

• Var åt vi?

Jag kommer inte ihåg alla ställen som vi åt på utan bara en del. Men för det mesta åt vi på MAX (safe card när det gäller mig då jag är så kinkig på mat och restauranger)

~ Jensen (nånting)

+ Goda ribs!

+ "ät hur mycket du vill" mjukglass (jajamän! Jag åt de. Inte så mycket som jag trodde jag skulle göra men ändå)

+ tjejen som jobbade - riktigt trevlig

- vi var med om två killar som stack utan att betala för sig så killen som jobba försökte stoppa dom. Gick inge bra för han

- hemska priser 

- no comment om toaletten

Jag tog såna spare ribs med fries, en pepsi max och maken tog en enkel köttbit samt en öl (vi åt där när vi firade bröllopsdagen). Sen åt vi båda lite mjukglass och bara det lilla gick på TVÅ TUSEN KRONER! alltså ursäkta!? Fasiken inte värt det.

~ Indisk restaurang 

Maken blev tokig över att inte ha druckit sitt te (han är från Indien så det är nått speciellt te han gör varje morgon hemma) och efter vi upptäckte en indisk restaurang så gick vi in dit för att kolla (maträtter inför middag ~ som sagt, jag är kinkig) och på menyn så fanns hans te så han blev som ett barn i en godis affär! Lycklig! Väl där så köpte vi också såna bakelser för att prova (bilder senare.) och jag kan ärligt säga... min diabetes blev inte glad på mig för herregud va mycket socker det var i dom. Det var tydligen nå bakelser som är populära i Italien. Well, jag fick kasta min för den var alldeles för söt för mig och mitt blodsocker for upp i himlen kan jag lova ~ tur att jag alltid bär med mig diabetes medicin! 

Vad vi gjorde Mera kommer jag berätta lite senare tillsammans med resten av fotona jag tog. Anledningen till att det blir fler inlägg för alla foton är för att jag inte vill att det skall vara så mycket foton i ett och samma inlägg (min åsikt). Så jag hoppas ni ser framemot att se de resterande bilderna lite senare. 

Till er alla (inte ni läsare men familjemedlemmar och människor irl) som någonsin har tvivlat och tvekat på mig. Som har sagt massa dumma saker att jag intr kommer lyckas, kommer aldrig bli någonting av mig osv. Well!!! Tji får ni because I did it! 🥳 Jag är utbildad undersköterska! Heja mig! 

Hela tiden har jag fått höra att utbildningen är meningslös. Onödig, onödigt med att hamna i skuldfällan (CSN) när du ändå inte kommer fixa det osv. "Du kommer aldrig klara av att jobba inom vården! Du kan lika gärna hoppa av för du kommer inte lyckas!" "Det kommer aldrig bli något av dig! Du kan lika gärna ge upp, gå hemma om dagarna och leva på sociala" Med mera. Smärtsamma ord och meningar för mig. 

(~ och nej jag har absolut inga problem med att det finns människor som inte klarar av att jobba pga olika anledningar som får bidrag från socialtjänsten. Absolut inte!)

Denna utbildning gick jag på grund av två anledningar; 1. Det var ett löfte till min mor när hon kämpade in I det sista i livet och 2. Jag vill hjälpa människor. Jag vill att varje människa ska må bra, vara så frisk som dom så möjligt kan. 

Ändå har jag fått höra massa skit om mig som framtida undersköterska och förhoppningsvis sjuksköterska å senare läkare.

✨️✨️✨️✨️✨️✨️✨️✨️✨️✨️✨️✨️✨️✨️✨️✨️✨️✨️✨️✨️✨️✨️✨️✨️✨️✨️

 Från min instagram; 

Många människor trodde inte på mig, trodde inte att jag skulle slutfölja, att jag inte skulle lyckas. Att jag skulle ge upp. Jag hade dom tankarna i andra terminen pga måendet mitt och tredje termin var den bättre men fortfarande svår. Trots massa skit som gick i klassen, massa lögner, rykten och rent utav bullshit från en del så kan jag med handen på hjärtat säga att JAG GJORDE DET! Med grymma betyg (VG - MVG), många nya vänner och mycket erfarenheter och kunskap! 

Dessutom har jag fått två jobb som jag älskar och trivs med. Jag kämpar fortfarande med psykisk ohälsa men sakta men säkert så blir den bättre men jag kan nu säga; Jag är nu officiellt en undersköterska! 

Jag höll mitt löfte till mamma och det är jag riktigt stolt över! Att försöka balansera studier med psykisk ohälsa, samtidigt som man ska vara mamma, fru och arbetskollega. Kämpigt, ja men jag lyckades! 

Fritids ringde mig (sonen var där) och sa i en ton som gjorde mig arg. Man hörde hur nonchalant personen var som berättade "personal är ute och letar efter E (sonens namn) . Och E har stuckit" man ba.. ursäkta?! Så jag börja fråga ut vad som hänt, hur dom inte har koll på barnen, har dom ingen koll alls? Osv medan jag i panik slet tag i ytterjacka och skor för å sticka ut. Jag sa nått om att jag är påväg. "Aaah.. tack....." var det svar jag fick efter jag sa de. Jag blev så arg att jag bara la på. Jag bokstavligen flyger ner för trapporna och sticker ut genom porten för å direkt börja skrika lungorna ur mig samtidigt som jag ringde maken för att berätta vad som hänt och om han kanske kunde komma på ställen där E skulle kunna vara. Under tiden (som kändes som en evighet) så stötte jag på en kollega till mig som berätta att det är ett barn inne på affären. Jag slängde på luren i örat på maken och sprang ner till affären. Kommer in på affären, vänder mig mot kassan och säger rent ut "ETT BARN?!" dom börja berätta och en liten flicka visade mig var sonen var. Underbara ängel! 

Jag fann sonen, kramade om honom och bara bröt ihop. Jag har aldrig varit så rädd någonting som jag var då. Och miljarder tankar går runt i huvudet.

Allt från, hur, varför, tid? Det är två personal som har hand om min son. Var var dom? Vad gjorde dom? Hur kunde detta ske? Osv. 

Jag och maken pratade om allt detta när E somnat och tänkte ut tider, senario osv. Tänk om E blev påkörd? Han korsade massa vägar för att komma till affären.  Han älskar bussar ~ tänk om han hade klivit på buss och åkt iväg. Tänk om någon fuling tagit honom? Ja ni märker ju vilka tankar man fått. Vi är så otroligt tacksam att E är hel, mår bra och är hemma igen. 

Vid fritids så finns det trappor upp till parkeringen innan vägen. Han vägrar gå andra vägen utan ska alltid gå i trapporna när vi ska hem. Och han är inte snabb i trapper så bara där skulle personalen ha upptäckt han. Han hade bara skor på sig. Ingen overall eller nånting annat. Så självklart tog jag av min jacka och hävde på han den när jag hittat han. 

Hur kunde detta ha skett? Vad gjorde personalen när detta skedde? Jag (och maken) har så många frågor och ändå får vi inge svar.

Ett rörigt inlägg, med miljoner röriga tankar men jag måste bara skriva av mig dessa korta rader för att tömma huvudet lite. Möte med rektorn i morn som jag krävde. För jag ska ha reda på ALLT (och maken såklart).