Fritids ringde mig (sonen var där) och sa i en ton som gjorde mig arg. Man hörde hur nonchalant personen var som berättade "personal är ute och letar efter E (sonens namn) . Och E har stuckit" man ba.. ursäkta?! Så jag börja fråga ut vad som hänt, hur dom inte har koll på barnen, har dom ingen koll alls? Osv medan jag i panik slet tag i ytterjacka och skor för å sticka ut. Jag sa nått om att jag är påväg. "Aaah.. tack....." var det svar jag fick efter jag sa de. Jag blev så arg att jag bara la på. Jag bokstavligen flyger ner för trapporna och sticker ut genom porten för å direkt börja skrika lungorna ur mig samtidigt som jag ringde maken för att berätta vad som hänt och om han kanske kunde komma på ställen där E skulle kunna vara. Under tiden (som kändes som en evighet) så stötte jag på en kollega till mig som berätta att det är ett barn inne på affären. Jag slängde på luren i örat på maken och sprang ner till affären. Kommer in på affären, vänder mig mot kassan och säger rent ut "ETT BARN?!" dom börja berätta och en liten flicka visade mig var sonen var. Underbara ängel! 

Jag fann sonen, kramade om honom och bara bröt ihop. Jag har aldrig varit så rädd någonting som jag var då. Och miljarder tankar går runt i huvudet.

Allt från, hur, varför, tid? Det är två personal som har hand om min son. Var var dom? Vad gjorde dom? Hur kunde detta ske? Osv. 

Jag och maken pratade om allt detta när E somnat och tänkte ut tider, senario osv. Tänk om E blev påkörd? Han korsade massa vägar för att komma till affären.  Han älskar bussar ~ tänk om han hade klivit på buss och åkt iväg. Tänk om någon fuling tagit honom? Ja ni märker ju vilka tankar man fått. Vi är så otroligt tacksam att E är hel, mår bra och är hemma igen. 

Vid fritids så finns det trappor upp till parkeringen innan vägen. Han vägrar gå andra vägen utan ska alltid gå i trapporna när vi ska hem. Och han är inte snabb i trapper så bara där skulle personalen ha upptäckt han. Han hade bara skor på sig. Ingen overall eller nånting annat. Så självklart tog jag av min jacka och hävde på han den när jag hittat han. 

Hur kunde detta ha skett? Vad gjorde personalen när detta skedde? Jag (och maken) har så många frågor och ändå får vi inge svar.

Ett rörigt inlägg, med miljoner röriga tankar men jag måste bara skriva av mig dessa korta rader för att tömma huvudet lite. Möte med rektorn i morn som jag krävde. För jag ska ha reda på ALLT (och maken såklart).

Hemma hos mig är det sjukstugan som fortfarande gäller. Sonen och jag hostar varannan gång. Som tur är så är det bara hosta. Inge feber, snor eller dylikt. Så skönt! Man skulle kunna tro att Sonen inte är sjuk för han är sitt vanliga jag men man vet aldrig när hans personlighet sväng ger om till att bli hängig, orkeslös osv. 

All snuggled up 🥰

Just nu sitter vi (eller ah, sonen) och kollar på Blippi. Blippi och babblarna har gått hårt åt idag men vad gör det när man är sjuk? Eftersom Sonen är tokig i bussar så har Blippis avsnitt med buss gått på repeat men också sopbilsavsnittet. Nu tittar han när Blippi är på choklad fabrik. 

Hoppas ni får en mysig första advent 🕯✨️