Kaos och ingen energi. så känner jag att livet är just nu. Att kämpa mellan två jobb (ett har jag pausat nu I sex månader) ett barn med autism samtidigt som man försöker få livet att gå runt. Det är inte lätt! Jag personligen skulle vilja ge en stor applåd till alla som har kontroll över sitt liv och samtidigt kämpar med två eller flera jobb. Heja er!

Onsdag 29 september 2021 jag har inte bloggat på länge. Det ni läste ovan är vad som händer i livet. Jag ringde i måndags på mitt ena jobb och bad dom pausa mig i sex månader. Det blev för mycket. Jag älskar att jobba som vårdbiträde på äldreboende, jag älskar att få dom äldre att må bra och skratta men schema tiderna va rså himla tokiga. I somras gick jag miste om så mycket värdefull tid med min son att jag känner det går inte. Jag missade så otroligt mycket även om jag alltid kom hem varje kväll men då låg han och sov. Jag hann aldrig få mysa med honom. Dom gångerna jag hade morron/dag pass fick jag inte mysa med honom osm jag brukar på morgnarna. Kvällspass så låg han å sov när jag kom hem. Jag hade barnvakt såklart! 

Och det har fått mig att tänka så mycket på framtiden och hur jag ska göra för att göra det bästa för min son. Så jag pausade mig själv som vårdbiträde, fokuserar på det andra jobbet som jag har som jag jobbar hemifrån med så jag alltid är nära till hands för Emilio (sonen). Ringer dagis t ex jag är på dagis inom fem minuter. 

Jobba hemifrån är soft och bra men väldigt jobbigt. Jag trodde att jobba hemifrån skulle vara bra och lugnt i livet men oj va fel jag har. Jag var på kontoret igår där cheferna och vdn för mitt nya jobb sitter och jag kände att ett kontor är vad jag vill ha. Så jag får göra det bästa för å lösa den känslan men ändå jobba hemma ~ skaffa skrivbord, en skön och bekväm stol. Det får bli ett moment att fixa senare. 

Emilios framsteg även om dom inte skrivs ut ofta på internet då det inte är såna stora framsteg. Vissa folk tycker jag är jättelöjlig och töntig när jag berättar om Emilio men för mig är detta en helt annan värld än vad jag är van vid. Emilio gör småa framsteg i sin takt och jag blir så stolt för varje steg han tar. 

Vad han har lärt sig nu är danserna till wheels on the bus (han tycker inte om svenska versionen), tecken för sorry ~ excuse me (engelska. Inte svenskt), han gör även tecken för "akta" då vill han att man ska sjunga "lilla snigel akta dig", tecken för macka och skor. Han har lärt sig att blåsa (typ blåsa bubblor fast med utan såpmedel), han kan lägga pussel helt själv och bygga ihop t ex tågbana själv. 

Här om dagen tog jag fram ett pussel som han aldrig sett bild på eller hur den ska se ut. Jag stog och lagade mat  han satt på golvet brevid mig (han har börjat göra det på sistone) och tar det pusslet och lägger allt rätt helt själv! Helt utan mig hjälp! Hur galet är inte det? Jag visste inte om jag skulle gråta eller skratta när jag tittade på honom medan han la pusslet. Trots autism så kan han mer än vad vi alla någonsin kan tro. 

Vad mera har hänt på senaste? Jag har börjat studera. Jag går utbildningar via nya jobbet. Jag går utbildningar via Arcus (arbetsförmedlingen). Jag läser på och samla ihop så mycket kunskap jag kan om autism. Jag har öppnat en bok för första gången sen typ 10 år tillbaka (ja jag ärligt kan säga att jag inte tycker om att läsa böcker), Emilio var hos tandläkaren här om dagen ~ gick bättre än vad jag trodde. Han vågade sätta sig på tandläkarstolen själv *så stolt*, Emilio har fått börjat vara med en hund två dagar i veckan på dagis som han älskar (hunden. Inte dagis). 

. Det är typ vad som hänt. Kanske inte så speciellt men för mig är det mycket! 

Nu ska jag sova. Alarmet ringer kl 6.00. Lämna Emilio på dagis och sen hem å jobba. Hämta Emilio. Städa och sorters saker å ting väntar mig imorron. 

Godnatt! 

▶ Vad som hänt senaste.

Sean Banan live ; jag och en väninna bestämde oss för att öka till staden som jag föddes i när SB var här. Sonen följde med såklart. Hade hörselkåpor på honom eller rättare sagt försökte men det gick inte så bra men allting gick jättebra trots höga ljud osv fårn högtalarna mm.... Tills folk börja jubla och applådera. Då fick sonen panik och jag gick iväg med honom direkt. Vi gick en sväng runt om området - i från folk och konserten men så pass att man hörde SB. Jag och min väninna hade tänkt vara kvar (om sonen lugnade ner sig och klarade av) för att träffa SB men som mamma och mitt hjärta så bestämde vi oss för att åka hem istället innan konserten ens var slut. Tråkigt, ja men sonen kommer först. 

Tatuerat mig ; 25 augusti var jag iväg och skaffade mig en minnes/hyllnings tatuering för min mamma som gick bort 2019. Jag har en redan sedan 2016 för min pappa på högra armen så jag körde mammas på vänstra. Att sitta helt still är inte riktigt min grej men jag satt nästan helt stilla under sessionen. Många tycker att jag skulle ha kört på orden "mamma" och "pappa" på mina tatueringar men jag har valt att ha deras förnamn istället. Så sagt och gjort.. Harriet blev in tatuerad på min arm och jag kan ärligt säga att ha en nygaddad arm är inte det lättaste när man har ett barn med grav diagnos. Ojoj. Som tur är så har jag kontakt (ofta) med tatueraren och den ska kollas upp förhoppningsvis nästa vecka för att se om det behövs läggas till osv. Vi ska även bygga på tatueringen så iam excited! Ska även planera att bygga på pappas tatuering också oouff so excited! Dock vet jag inte riktigt hur dom ska bli men det löser sig.

Sonen utvecklar som en blomma på en äng kan jag lova! Ojojoj vad sonen har vuxit på den senaste tiden. Inte bara i längden men även som person och kunskap. Normalt fall så kan barn i Emilios (sonen) ålder räkna, prata, alfabetet osv men Mio (Emilio. Förkortning och smeknamn) har sin diagnos som gör att det tar en tid. Men varje dag utvecklas han mer och mer och lär sig fruktansvärt mycket! Tack vare Cocomelon och Babyloonz på Youtube har Mio lärt sig att teckna "sorry" och "excuse me" (från cocomelon som sjunger på engelska därav engelska ord) vilket gör mig superglad! Han gjorde illa mig häromdagen (misstag från hans sida. Olyckshändelse!) så jag börja gråta (skulle du också gjort om du fick en spark i ansiktet och på munnen) då det gjorde så fruktansvärt ont. Mio såg att jag grät och gjorde tecken för "sorry" och "excuse me". Kom ihåg att jag INTE var arg på Mio när olyckan hände men jag blrv så otroligt glad när han gjorde tecken och förstog I rätt stund vad han skulle göra!

På babyloonz har han lärt sig väldigt mycket också. Dock inte lika som på Cocomelon men ändå nånting. På Babyloonz har han lärt sig att räkna till exempel. "fem fina fåglar" som tjejen Vanja sjunger i ett 60mins avsnitt så räknar Mio med sina fingrar och visar upp rätt antal. Utan musiken är det lite krångligt men han lyckas då också.

Så framsteg sker i hemmet med Emilio. Jag kan inget annat säga förutom att jag är fruktansvärt stolt över Emilio! Varje dag är en nu kamp, varje dag är en ny dag för att lära sig även om det tar lång tid. Man får inte g eypp helt enkelt.

Vad mer kan Emilio? Han kan alla namn på babblarna. Han kan göra tecken för 'excuse me' 'sorry' 'äpple' 'päron' 'gunga' och några till som jag inte kommer på nu på rakan. Han har kommit ifrån sin extrema toalett rädsla och kan nu kissa på toa (fokuserar på det just nu), han kan blåsa, han kan klä på sig någorlunda själv (dra upp kalsonger och byxor samt ta på sig en tröja > tröjan är lite krånglig men det går), han 'sjunger' med I sångerna fast det blir bara ljud men det är hans sätt. Han kan hjälpa mig att sminka (tar sminkborste och 'sminkar mig') knäppa spännen, lasta i och ur tvättmaskinen. Plus massa mera

Det är lite vad som hänt. Jag måste tyvärr lägga mig och sova. I morron väntar staden H och nya shopping å äventyr. 

Godnatt.